onceuponatimetherewasalittlegirl

Ibland vet man inte vad man skall säga men även om så vill man ändå uttrycka att man finns och att man tänker på de personerna vars vän eller familjemedlem har lämnat denna jordiska plats.

På bara en vecka har jag nu hört om två personer som har gått bort, två unga människor som har fått cancer och flyttat till himlen där de nu kan vila och njuta förhoppningsvis av fortsättningen på vår resa...

Det är när man hör sådana historier som man förstår att kroppen inte är odödlig, att många saker kan faktiskt inträffa som man ej har någon möjlighet till att påverka och därför blir det ännu viktigare och tydligare för mig att man skall njuta av livet och att man skall vara snäll mot de man älskar.

Man vet helt enkelt aldrig ...

Bara en sådan enkel sak som delad vårdnad, när jag och Nicoles pappa samtalade om "fördelningen" efter att vi hade gått isär fick mig att tänka på att man ej är odödlig. Även om delad vårdnad har sina nackdelar som mest drabbar tyvärr barnen så finns det en sak som är bra med det. Barnet känner förhoppningsvis trygghet i båda hemmen så att om något skulle inträffa den ena föräldern så finns alltid ett hem där man känner sig älskad och skyddad.

Det var sådana saker som gjorde att jag förstod för mig själv att det är det rätta...

Ingen vet vad som händer när vi somnat in men de som har haft en så kallad "nära dödens upplevelse" berättar om denna ljus som välkomnar dem till andra sidan. De berättar om en lugnet som de aldrig har känt och upplevt tidigare och att fragment av livet passerar förbi näthinnan.

Livet som en film ...

Det är svårt när döden drabbar någon nära att se på den med det perspektivet som man kanske kan ha när så inte är fallet.

Min tro är att de som är troende har lite "lättare" att hantera de känslorna som drabbar en i de ögonblicken då man har tron att döden inte är slutet och just den tron blir väldigt viktigt i de ögonblicken då vi vill så gärna veta, finna en tröst och en förklaring...

Jag vet inte riktigt vad jag skall kalla mig själv för men även jag tror på att något mer händer oss, är dock osäker på "vad" ...

Med detta inlägg vill jag bara ventilera några tankar om det som jag har känt när jag har mött ögon i tårar pga. att en nära släkting har blivit en ängel eller när jag har hört att en vän har mist en bästa vän.

Det finns inga ord som kan göra det lättare för dessa människor att hantera sin sorg och sin saknad men det är viktigt att ändå uttala en tanke, en "jag finns här" och finns man i närheten kan man hjälpa till med de små tingen som underlättar ... Njut av livet och försök att förstå att vi är så mycket mer än vi tror, jag har fått sådana små moments ibland och uppmärksammar man dem så kanske de inträffar oftare...

En kram till oss alla !