onceuponatimetherewasalittlegirl

Nu har jag njutit av ytterligare två avsnitt av den fantastiska tv-serien "Mad Men".

Vad är det som egentligen gör en serie sevärd? Vad är det som gör att man vill se mer och mer, som skapar den där känslan om att karaktärerna inte bara är påhittade?

Jag tror nog att "grejen" är nog insikten att de inte är helt påhittade från intet.

Efter 6 avsnitt finner jag den snygge avdelningschefen Don som har en underbar hustru och två barn, som har en karriär framför sig men ett förflutet som han vill dölja, ett förflutet som troligtvis innehåller detaljer som han inte vill erkänna för sig själv. Han har valt att bli en ny människa med en ny identitet.

Denna man är otrogen och r öker, för all del... alla röker i denna serie =)

Hans fru är söt, snäll, ser till att middagen väntar när mannen kommer hem, tar hand om barnen men har börjat gå till en psykolog då hon inte riktigt mår bra. Vem tar hand om henne är det som spökar, hon tar hand om alla andra men ingen om henne.

Hon är alltid perfekt i håret och i kläder men visar upp den tomma blicken när hon står med sin väninna och funderar på det livet som gift hemmafru innebär.

Vi har den snygga sexiga och sekreteraren som är chef för de andra flickorna på kontoret.

Hon är kurvig, sympatisk, sensuell och mycket kvinna.

Hon ligger med en av de högsta på denna reklambyrå där alla dessa personligheter jobbar.

Läppstiften sitter alltid perfekt som kurvorna och valet av kläder.

Vi har chefen som har en fru och två barn.

Snygg medelåldersman med grått hår. Han ligger med sekreteraren.

En av killarna på reklambyrån gifter sig bara för pengarna och tvingar mer eller mindre hans fru att ligga med hennes fd för att få sin artikel publicerad av honom.

Intriger, maktkamp, ideal, roller och sex och pengar.

Här har vi manligt och kvinnligt, vi har de männen som lever dubbelliv och vi har hemmafruarna och då inte de på Victoria Lane som jag själv inte riktigt har fastnat för.

"Mad Men" har intelligenta repliker och är en smart serie... Åter "SEE IT", är min personliga åsikt.

Tänk på exempelvis "Sex and the city", en serie och film där vi får följa 4 olika typer av kvinnor, 4 olika typer av karaktärer. 4 väninnor som skiljer sig till utseende och personlighet för visst vore det tråkigt om alla 4 hade varit lika varandra?

Majoriteten gillar Samantha Jones, vi skrattar med henne och tycker att det är befriande med en kvinna som tar för sig av livets goda, som väljer att botoxa sig och äta 40 olika piller för att se yngre ut. Hon står för vad hon är och hon står för sådant som vi förknippar som ytligt samtidigt som vi får veta att hon är en smart och duktig affärskvinna.

Vi gillar henne på bioduken men har vi kommit tillräckligt långt i vår syn på andra kvinnor att vi tillåter andra av samma kön att vara lite som Samantha? Skulle vi gilla om Samantha eller drag av henne skulle påträffas hos någon vi känner?

En professor i psykologi lärde mig att hans och många andras teori om ämnet visar att kvinnor klär upp sig för att konkurrera mot andra kvinnor för vi är de som oftast är mer kritiska mot varandra än vad männen är mot kvinnor eller män mot andra män. Varför inte vara toleranta mot andras kvinnors sätt att vara, mot andras kvinnors val när vi på teve tycker att detta är så rätt medan i verkliga livet tycker vi att detta är så fel?

Tänk på vilka väninnor ni umgås med?

Är ni olika? Finns en Miranda, en Charlotte, en Carrie och en Samantha?

En kvinna sa till en av mina närmaste väninnor att hon inte kunde förstå att vår lilla grupp av tjejer kunde fungera då hon uppfattar oss så otroligt olika.

Vad är det som gör att vi fungerar trots olika karaktärer, mål och utseende?

Vi har nog en öppen syn på människan; vi gillar och accepterar olikheter då vi tycker att olikheter har positiva delar.

Olikheterna tillför något i form av tankar, skratt och ödmjukhet.

Donald Trump har en gång sagt att en nyckel till framgång är att omringa sig av människor som inte alltid tycker likadant som en själv för utan nya infallsvinklar skulle vi stegnera  som människor och en verksamhet likaså ...

Såg precis sista delen av showen "After Dark" där huvudpersonen säger just att gästerna har kommit dit för att se honom/henne och tom. betalat för detta. De tycker att det är underhållning att sitta där och ta del av någon annans val att stå för att han är olika och lever ut sin egen vilja? Men frågan han/hon ställer vidare är:

vad skulle ni gäster tycka om jag kom ner från scen och satte mig bredvid er?

Som sagt... på bioduken och på scen underhållande och stor acceptens från oss men så fort bioduken och scenen bytts ut mot verkligheten är det fult att säga att man vill se yngre ut, att man vill bejaka sin sexualitet och personlighet genom att vara den man är oavsett om man är man och kvinna...