onceuponatimetherewasalittlegirl

Fredagar innebär antingen glädje av att se min lilla igen eller lite egoistisk sorg för att hon skall tillbringa en vecka hos sin pappa.

Kallar detta för egoistisk sorg då jag, som jag tidigare nämnt, vet att hon har det hur bra som helst men som förälder kan man inte hjälpa av att känna den där pilen i hjärtat av att inte ha det där dagliga tillsammans.

Det kan dock även vara så att jag helt enkelt känner det där dåliga samvetet av att mina val har påverkat mitt barn på det sättet att hon får byta hem varannan vecka.

Försöker tänka hur det kan kännas och hur jag än anstränger mig har jag inte den blekaste aning...

Jag googlade en hel del om rapporter på studier på skilsmässobarn.

Nackdelar och fördelar finns gällande allt och även om detta naturligtvis.

Vad har man för alternativ? Barn och djur har en stor anpassningsförmåga, de kan hantera de olika regler och friheter som gäller i de olika hemmen, eller så är det något som vi bara tror därför att vi inte vill veta sanningen.

Sanningen är dock att lyckliga föräldrar är bra föräldrar och därför är detta kanske det bästa alternativet av flera andra... Det känns av någon anledning ärligare att skriva så ...

Oavsett alla nackdelar och fördelar som detta innebär så är hon min lilla hjälte som stänger bildörren och knappast vill vända sig om därför att hon vet att det kanske är lite känsligt att titta på mig för även om jag alltid visar upp ett leende så finns kanske några tårar i hjärtat...

Hon är smart min lilla, hon har redan förstått att det finns något som kallas för fasad ...

En av fröknarna hon hade på dagis sa till mig en gång att hon önskade vara mer som Nicole och även om jag undrade vad hon själv menade så vet jag att även jag ser flera sidor hos henne som jag själv skulle vilja besitta.

För allt detta och mycket mer är hon min hjälte!

Min andra hjälte är Knut som nu befinner sig i en ny situation i och med mina butikstider.

Den här lille hårbollen är också värd en stor tacksamhet för att han är precis så underbar som bara han kan vara...

Knut & Nicole sa "hejdå" till varandra imorse när vi skjutsade henne till skolan.

Som ni förstår så är det en speciell och känslosam bild men en bild som jag, Nicole, Knut och många andra delar i tron att vi ändå har gjort det rätta, att vi har tagit det bästa beslutet bland de möjliga i tron och hoppet att så är fallet.

Men mina hjältar är hjältar oavsett vad och nu förbereder jag mig för en skön hemmakväll med skrivna ord som väntar och med vetenskapen att jag kan använda veckan som kommer åt jobb utan att känna att jag inte räcker till någonstans =)

Själv skall jag jobba just på den känslan för det är omöjligt att ha dåligt samvete för allt...

Nu skall jag allt titta på några danssteg i "Let s dance" medan jag skriver texter och tycker att de som ställer upp är alla värda en stor eloge för att de vågar visa sig i situationer där de inte hör hemma i i vanliga fall.

Ibland måste vi utmana oss själva, det är utvecklande för vår själ, det är då vi kan kanske lära oss något nytt om oss själva =)