onceuponatimetherewasalittlegirl

Och så är det dags att få presentera mina föräldrar:

I Italien heter min mor dock Margareta Nilsson då där får man tillbaka sitt flicknamn när man har skilt sig medan här i Sverige behåller man efternamnet som gift trots att man inte är tillsammans längre.

Lite roliga skillnader och själv tycker jag nog att jag skulle inte vilja ha ett efternamn som inte är mitt om jag nu inte ens är gift med den mannen vars efternamn jag har.

Här är dock min mamma Margareta som innan Castellari hette Nilsson.

Och min pappa Marco Castellari

Mina föräldrar träffades i sommarstaden Riccione vid Adriatiska Kusten där min mor var med sin egen mamma för att semestra.

På Viale Ceccarini gick även min pappa med Franco, en vän till honom och dessa två italienska brat killar kunde inte annat än att uppmärksamma den svenska skönheten som gick där i kort kjol och brunbrända ben.

De träffades och föll för varandra.

Brevbäraren levererade brev mellan Italien & Sverige, brev som skrevs med hjälp av lexikon i respektive språken.

Kärleken ledde till ett bröllop som min morbror har beskrivit som ett kändisbröllop med delar av societeten.

Vet inte hur mycket min morbror överdrev eller inte i beskrivningen av bröllopet men min pappa var den typiske brat killen som hängde på kändisbaren där en aperitif eller en espresso var ett måste.

Vesporna stod där och väntade och glasögonen var accessoaren numero 1.

Mammas & pappas song var:

på italienska

på engelska

Undra vad de tänkte och kände...

Min pappa var världens snällaste innan han fick diagnosen mano depressivitet.

Han var den pappan som tog ut mig på roliga upptåg, som låtsade köpa en skattkarta för att tillsammans med mig gå till skogen och leta efter den, han var den som lät mig vara uppe i smyg för att tillsammans sitta i soffan och titta på cow-boy filmer och han var den som förstörde en bil för att rädda en katt.

Den mannen var min pappa, den som han blev när jag var runt 10 år var en annan man ...

En gång tog han mig ute på restaurang och sa till mig "Michela, jag vet att jag har ställt till det och att jag har skadat hela familjen på många olika sätt men du hade kanske aldrig blivit den du är om du inte hade gått igenom en hel del". DET han inte visste var att så mycket mer skulle hända mot mig & honom också ...

Idag bor han i himlen och där får han vila ifrån sina egna spöken för min pappa var verkligen som frisk person en helt underbar människa men tyvärr tar ibland vissa saker över och får henne att göra saker som denne aldrig skulle göra annars.

Som alla barn oavsett ålder saknar jag hans figur för jag hade verkligen behövt honom ...

Min mamma var ingen tjej som uppskattade eller trivdes i den familjen som egentligen var inte helt förtjusta i att deras enda son valde en enkel flicka från Borås men med tiden lärde sig nog att uppskatta henne, åtminstone efter att två flickor kom till världen =)

De roligaste minnen jag har med mamma är nog alla de skratten när man inte skall skratta.

Tillsammans hade vi förmågan att skratta a lot.

Under några år ägde hon tillsammans med en väninna en inredningsbutik och därför hade vi barnflickor från Sverige samtidigt som även städhjälp fanns i vårt hem.

Butiken hette "La chiocciola" minns jag medan min pappa som levde lite i en fantasivärld när sjukdomen trädde i kraft gick och köpte sig ett baseball lag som PR för sin firma.

Allt kommer sedan i bokform, även om det kanske dröjer några år så finns det så mycket att berätta, ibland känns det som ett annat liv, men omständigheterna idag har fått mig att gå tillbaka i tiden och inse faktum.

Vi är en produkt av det som har varit...

Oavsett allt så har dessa två människors förenats under solen i Riccione och hade de inte gjort detta så hade jag inte varit här... och det får jag säga att åtminstone jag är glad att jag är ... =)