onceuponatimetherewasalittlegirl

Vad ser du när du ser dig själv i spegeln? Ser du ut utseendemässigt som du tror att du gör? =)

Ser du hela dig? Ser du den flickan du var och den kvinnan du har blivit? Ser du fortfarande barnet i dig eller har erfarenheterna, livet förändrat dig?

Förändringar kan vara positiva då vi kan knappast vara samma människa som vi var. Det är naturligt att nya livssituationer, erfarenheter, kunskaper, prövningar gör att vi värderar om hur vi vill leva.

Vissa säger att jag inte är samma kvinna som jag var för 4 år sedan när jag levde i ett förhållande och att jag tom. har förändrat mig utseendemässigt.

Tur det, svarar jag då detta betyder att något har hänt med mig under de senaste åren. Nya erfarenheter har skapat nya referensramar, mina personliga referensramar som utgår en del av mig.

Saker jag aldrig trodde att jag skulle göra har jag nu gjort men det är naturligt och motsatsen hade definitivt inte varit det, stagnation är inte positivt.

Jag fascineras över människans oförmåga att se en annan människa, eller rättare sagt över förmågan att bedöma någon utifrån endast det som spegeln ser vid en viss tidpunkt.

En spegel har ingen hjärna, men det har faktiskt vi... Är det kanske också meningen att vi skall använda den tro? =)

Jag brukar säga att jag gillar kontrasterna. Självklart gillar jag inte schizofrena drag men jag gillar rättare sagt det som andra ger begreppet kontrast men egentligen inte jag då jag ser det inte som en opposite att man är ytlig i den bemärkelse av att man är ibland materialist men djup i den bemärkelse att man hjälper, tänker, känner.

För mig får man vara allt och mer då jag har tron att människan skall inte kategoriseras.

Av denna anledning gillar jag följande ordt:

"Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself.
(I am large, I contain multitudes.)"
~Walt Whitman, Leaves of Grass, 1892

“I don't know if I continue, even today, always liking myself. But what I learned to do many years ago was to forgive myself. It is very important for every human being to forgive herself or himself because if you live, you will make mistakes- it is inevitable. But once you do and you see the mistake, then you forgive yourself and say, 'well, if I'd known better I'd have done better,' that's all. So you say to people who you think you may have injured, 'I'm sorry,' and then you say to yourself, 'I'm sorry.' If we all hold on to the mistake, we can't see our own glory in the mirror because we have the mistake between our faces and the mirror; we can't see what we're capable of being. You can ask forgiveness of others, but in the end the real forgiveness is in one's own self. I think that young men and women are so caught by the way they see themselves. Now mind you. When a larger society sees them as unattractive, as threats, as too black or too white or too poor or too fat or too thin or too sexual or too asexual, that's rough. But you can overcome that. The real difficulty is to overcome how you think about yourself. If we don't have that we never grow, we never learn, and sure as hell we should never teach.”

Behavior is the mirror in which everyone shows their image.
Johann Wolfgang von Goethe