onceuponatimetherewasalittlegirl

IBLAND BEHÖVER VI LITE HJÄLP

Brrrr .... Riktigt kallt idag ...

När jag var ca 16 år tog mig min far till en psykolog i Bologna då han tyckte att mycket hade hänt och att jag kanske hade ett behov att få tala ut, att få läka de såren som delvis han var skyldig till.

Minns som idag när Signora Traina välkomnade mig och efter att vi hade presenterat oss för varandra fick jag lägga mig i soffan, blunda, se framför mig en vit panel och berätta vilket djur jag såg.

Djuret var en häst och därifrån fick jag tala fritt om vad hästen gjorde för att en lång stund efteråt när min berättelse var slut tolka fram innebörden av detta.

Jag var hästen och det som hästen var med om var sådant som min hjärna och hjärta redan hade upplevt.

Gången efter beskrev hon 4 olika vägar för mig. En skogsväg, en landsväg, en stadsväg och ytterligare en fjärde. Medan jag låg där och blundade fick jag då berätta vilken väg jag tog och vad som hände mig.

När barn skall beskriva en smärtsam händelse så får de oftast antingen rita eller ta till en leksak som hjälp, de har då lättare för att berätta det inträffat.  Ibland är verkligheten så smärtsam för en att man inte riktigt vill ta in att man själv är huvudpersonen i just den berättelsen om sagan om sitt liv.

Två veckor kvar på december och dags att förverkliga en av mina nyårslöften som var/är att faktiskt göra något så amerikanskt som att gå hos en psykolog.

Ni kanske trillar av stolen när jag berättar detta men i många länder är detta något väldigt vanligt, man har kanske insett i många kulturer att det är viktigt ibland att bearbeta för att släppa de starka känslorna som kanske hämmar eller låser en i livet.

Idag som 39årig gick jag dit för att berätta för en person som har den kunskapen att lyssna och att hjälpa en att förstå. Ingen som jämför sig med min berättelse, som granskar en med kritik eller empati, en professionell hjälp med två lyssnande öron och en hjärna som tar in för att vid senare tillfälle säkert återkomma till mina redan sagda ord...

50 minuter där jag presenterade mina 39 år. Förutom någon enkel fråga så pratade jag kontinuerligt om de fakta som inträffat.

Självklart fanns det näsdukar på bordet då det är meningen att man skall kunna få visa sina känslor.

Man behöver i det rummet inte vara en roll, hålla en viss fasad, man kan bara släppa alla tankarna och tala, tala fritt och då från sitt hjärta ...

När tiden var slut fick jag en fråga "Har du aldrig haft någon professionell stöd under alla åren?"

"Nej, jag har varit min egen terapeut" blev mitt ärliga svar.

Utan att tillägga speciellt mycket gav hon mig en lapp med en ny tid ...

Ja, jag är visst välkommen tillbaka, den professionella psykologen förstår att jag behöver komma dit för att komma åt de känslorna som begränsar mig i relationerna...

En okänd kvinna jag mötte på flygplanet mellan Holland-Sverige tog efter bara 20 minuters kall prat min hand och sa "Jag ser hinder min vän... Du måste känna den smärtan du bär på för att lösa upp den. Det hjälper inte att prata eller skriva om den, du måste uppleva det i ditt hjärta igen så att den inte längre har en sådan stark inverkan på dig"

Den kvinnan jobbar som kurator och visste väl vad hon pratade om ...

Jag har alltså hållit detta nyårslöfte och ser fram nästa besök...

Om jag nu får skämta till lite och det får jag faktiskt göra, då det är trots allt min egen blogg, snacka om att vara Hollywood fru!!!! =)

Nu börjar det hända grejor!!!

Grattis!

Fortsätt,du har precis börjat en spännande resa....

De flesta går ju till doktorn ibland för att kolla hälsan, varför går man inte lika ofta till psykologen för att kolla den psykiska hälsan?

Jag vet ett par som går till parterapeut en gång om året bara för att summera året och kolla läget, sedan går de ut och äter middag! Det skall jag göra med min framtida man!

Intressant blogg med bra tankar :)

God Jul!